Juldagen 2006

För precis ett år sedan, Den 25e december 2006, packade min mor och styvfar ihop lådor på Åsbacksvägen 3 och lastade dom i en kärra för att köra sista lasset med grejer till sitt nya hem. Det var blött och kallt som det alltid är i december. Snön höll sig som vanligt på sin kant vi sidan av vägen och luften var fuktig när jag kom dit för att hjälpa till.

Vi hämtade lådor och kartonger från vinden och bar ner dom via en lång stege som stod lutad mot utsidan av huset. Vindsluckan satt uppe vid takåsen, runt 5-8 meter från marken, och den långa stegen av stål skramlade när man klättrade upp och ner längs med fasaden.

Min mor hade gummistövlar på sig den dagen. Jag antar att det inte var en big deal men saker kanske hade blivit annorlunda om hon haft något annat på fötterna. Men min mor är ingen tyngdlyfterska, hon är en liten kvinna, nästan skör, trots att hon envisas med att ta i som bara den. Och det var väl egentligen därför jag var där. Så att hon inte skulle behöva bära något och så hon inte skulle behöva klättra på stegen.

Jag minns att jag sa åt henne flera gånger.

”Men herregud, mamma! Du kan inte hålla på och klättra på stegen med gummistövlar! Du kommer ju halka!”

Och självklart. Nej nej, hon skulle inte klättra, hon ville bara komma upp och säga nånting om nånting. Och kanske ta med sig något ner när hon ändå var där. Och när hon väl klättrat upp till mig redan så var det ju inte mycket att orda om.

Sen satt vi där uppe i mörkret en stund. Släpade fram nån låda bortifrån hörnet. Minns inte vad nu, kanske några gamla leksaker. Mamma tog fram en gammal tavla paketerad i kartong och inlindad i ett snöre. Hon undrade om det var något som jag ville ha men just då kunde jag inte riktigt bestämma mig. Whatever, den fick i alla fall inte plats i vårat förråd så nåt definitivt beslut behövdes väl inte tas just då.

Sen bestämde hon sig för att klättra ner igen.

Hon tog tavlan i ena handen och började backa ut genom luckan i gaveln. Jag satt ett par meter in och tittade på siluetten i den där lilla ljusa fyrkanten. Jag kunde se hennes överkropp när hon tog ett par trevande steg neråt. Sen gick allting i slow motion.

Jag såg hur hon vinglade till och började luta. Jag kunde höra henne svära. ”Jävlar!” och sen snurrade kroppen runt som en propeller. Jag öppnade munnen men kunde inte förmå mig att ens ta ansats till att säga något, än mindre kasta mig fram. Det var redan för sent.

Kroppen for runt som någonting ur en gammal Chaplin-film; en man som halkar på ett bananskal, eller någon som drattar på ändan efter en hård snyting. Sen försvann hon helt ur den ljusa fyrkanten och jag skyndade mig fram för att se efter vad som hänt.

Jag minns precis hur tankarna gick när jag såg henne halka.

”Nu halkar hon”, vilket i sig inte kändes farligt, men direkt därefter kom insikten ”Och vi befinner oss inte på markplan längre – vi befinner oss långt upp i luften”…

Hjärtat stannar för någon sekund när jag kommer fram till luckan. Jag hinner precis se henne ta mark med fötterna och hon trycks ihop och rullar runt medans tavlan slår ner en bit därifrån. Jag hör Hed (min styvfar) skrika ut hennes namn medans jag hänger ut från öppningen i väggen.

Jag får inte ett ord ur munnen. Vet inte vad jag ska säga. Kan bara andas tungt medans jag letar fram mobilen och slår 112. Jag hör signalerna. En gång. Två gånger. Plötsligt lägger jag på luren. Hur illa är det? Ska jag verkligen ringa 112? Är allting på riktigt? Vad kostar sånt här egentligen? Jag tittar ner på marken nedanför och hör Hed som försöker få kontakt med mamma där hon vrider sig på i smärtor.

Jag slår numret igen och ropar ner att jag ringer efter ambulansen. Hon har uppenbarligen tappat andan av det kraftiga nedslaget men tycks iaf inte förlamad. Jag kommer snabbt fram till larmcentralen. Jag är lugn och sansad. Jag är alltid lugn och sansad.

När jag pratat klart så klättrar jag ner. Mamma jämrar sig fortfarande. Hon ligger på rygg och vrider sig fram och tillbaka, halvt ihopkrupen till fosterställning. Vi hämtar filtar så att hon ska hålla värmen, eftersom vi har fått klara instruktioner att inte flytta henne.

Sen ringer jag Anna.

Vi är väldigt olika personer Anna och jag. Mina föräldrar är från Norrland men själv är jag uppvuxen i Storstockholm. Det norrländska lugnet har dock alltid funnits i mina ådror och jag berättar om det här lika lugnt som jag berättar att vi borde köpa hem mera mjölk.

Men självklart hör hon att nånting är fel. Hennes släkt är från Göteborg och raka motsatsen emot min i vissa avseenden. Jag minns inte exakt vad jag säger men det är långa pauser mellan flera av orden.

”Hej… Det är jag, ja… eh… Det har hänt en grej… Mamma har ramlat och jag… hon ligger på marken nu, jag har ringt ambulansen…”

Och jag vet att Anna kommer bli panikslagen. Jag tror hon skriker åt mig som hastigast. Ett skarpt ”VA?!” och säger att hon kommer dit så fort som möjligt. Hon rusar dit med hundarna och vi möts upp på gången ner mot huset.

Ambulansen är där ganska snabbt och dom fixerar hennes nacke och lägger upp henne på en medhavd bår. Mamma klagar över smärta i öronen och vi inser snabbt att det är hennes små örhängen som skaver innanför nackkragen. Vi tar bort dom och letar fram hennes personliga tillhörigheter och ger allting till ambulanspersonalen.

Hed åker med i ambulansen och Anna ringer min syster. Jag har fortfarande ingen gråt i halsen. Jag gråter nästan aldrig heller. Vi bestämmer oss för att äta lite mat och åka in till sjukhuset strax därpå, efter att vi fått veta att läget är stabilt per telefon.

Nästa gång jag ser mamma så ligger hon nerbäddad i en sjukhus säng och väntar på läkare. Hon har fortfarande nackkrage och klagar över att den gör ont och skaver bakom huvudet, men läkarna vägrar att byta ut den innan dom har haft tid att kolla efter inre skador.

Dom har klippt sönder hennes blöta kläder för att kunna klä av henne utan att flytta kroppen och resterna ligger samlade i en plastpåse som står på golvet vid sängkanten. Jag sitter flera gånger och håller hennes hand, försöker visa att jag finns där, även om jag har svårt att gråta trots allt som hänt. Mammas ena örhänge har försvunnit. Hed fick alla smycken och dylikt direkt i handen och nånstans på vägen så har två blivit ett.

Vi väntar länge och går flera gånger för att fråga om mammas nacke och när hon kommer få röntkas.

Anna och jag köper lite godis vid entrén och försöker fördriva tiden med att läsa lite i medhavda böcker. Men jag tycker det känns svårt att koncentrera sig. Senare på eftermiddagen kommer Jojo och Tomas dit. Det känns bra att alla är där men jag har fortfarande svårt att slappna av. Vankar fram och tillbaka i rummet innan jag slutligen sätter mig ner på en stol och stirrar rakt ner på golvet under sjukhus-sängen.

Blicken är tom. Jag vet inte vad annat jag ska göra just då. Sen ser jag pricken på golvet. Den är inte större än en småsten, och kunde lika gärna ha varit just en sådan. Men det är det inte.

Jag ställer mig på knä och sträcker mig fram. Strax därpå håller jag mammas tillbucklade örhänge i handen. Antar att det föll till golvet i samband med att att Hed tog emot tillhörigheterna, men nu är det tillbaka med sin tvilling igen. Det känns som en evighet innan vi åker hem från sjukhuset. Hed och Kerstin stannar självklart kvar men oron om att hon skulle slitas bort just idag har iaf försvunnit.

Innan vi går så är alla framme och säger hej då. Jag viskar att jag älskar henne när vi kramas. Det är så tyst så att jag knappt vet säkert om jag sa det eller ej, men mamma konfirmerar att hon hörde mig.

När alla tester är klara så visas det att mamma har brutit ryggen och dessutom skadad handleden. Hon blir opererad och får gå med ett sorts sele som fixerar ryggen. Flytten till Nordingrå blir fördröjd och den nyinköpta lägenheten som dom köpt i närområdet, mest för att ha till övernattninger, blir plötsligt ovärdelig.

Hed pendlar med bilen fram och tillbaka för att jobba med nya huset, och jag åker för att bo med mamma under några dagar. Jag hjälper henne att handla och gå små promenader. Vi äter mat och pratar. Jag hjälper henne att duscha och kollar så att allt står bra till. Det blev ingen förlamning trots ryggskadan men hennes hand är inte vad den var. Hennes nyfunna passion i att dreja med lera får ta en paus tills lederna är bättre.

Idag behöver hon inte ryggselet längre och vi har kommit varandra mycket närmre än vi var innan olyckan. Jag har en helt annan relation till min mor idag än jag hade innan. Inte för att vi någonsin har kommit ifrån varanda men tiden efter olyckan gav oss band som vi antagligen aldrig skulle ha fått annars.

Jag älskar dig, mamma.

4 comments to Juldagen 2006