OSKARFALK.SE

Klockan är 10.29 och jag har just bekräftat att min Family Guy box är skäppad från HMV. Jag slås ännu en gång av tanken på hur oerhört ”ful” den tecknade psyk-serien faktiskt är. Det är alltid så svårt att förstå varför. It’s a love-hate-tragedy, minst sagt. Å ena sidan så ligger man dubbelvikt varje gång programmet sänds på TV och jag häpnar gång på gång över den sprudlande energi och de dynamiska skämt som denna nyskapande hyperaktiva kultserie faktiskt levererar om och om och om igen.

Å andra sidan så är det någonting som är så helt åt helvete med detta komiska monster och dess ultra-speedade skämt-frekvens. Jag hinner knappt uppfatta punchlinen innan någonting helt oväntat kastas in från höger och vrider om humorn som en gapflabbande morakniv i min ryggtavla. Men vad fan är det som händer på TV-rutan?

Hela karaktärsgalleriet känns hämtat från nån sorts jättegryta av kasserade designförslag från andra serier. Av huvudkarktärerna i familjen Griffin så är det bara 3 av 6 individer som jag kan ta till mig. Pappa Peter Griffin är måhända fult ritad men det är ingen katastrof. Och humorn som han levererar gör honom faktiskt helt acceptabel som den ledande fadern i det här splittrade gänget. Babyn Stewie tar självklart alla priser på prispallen och förtjänar nästan en egen serie i mina ögon. Hans enkla men chockerande humor upphör aldrig att locka fram asgarv och han är dessutom jävligt coolt designad och känns helt annorlunda mot alla andra i serien. Och på plats nummer 3 kommer familjens hund Brian. Han är lite tillbaka-dragen och kanske itne den mest framträdande karaktären men han är trots allt ocskå snyggt ritade och känns som något man snarare skulle hitta i en serie som Dilbert eller nån annan störtskön torr-bolls kultis.

Återstående karaktärerna; Mamma Lois, Dottern Meg och sonen Chris är helt oviktiga för mig. Dom är så oerhört FULA och så oerhört tråkiga så jag nästan spyr. Hur hamnade dom där? Men samtidigt så är dom viktiga som bollplank och det känns trots allt inte som serien hade varit sig lik utan dom. De är som ett gäng boxpåsar. I sig själva är dom jävligt tråkiga men de övrigas one-liners måste ju faktiskt riktas mot någon för att ha önskad effekt och det är där som de tre idioterna ständigt ter sig som perfekta offer.

Något annat som gör serien så sjukt sevärd är alla fantastiska birollskaraktärer. Allt från oerhört tillfälliga inhopp av t.ex. Gud, Jesus och Usama Bin Ladin till de ständiga vinnar-inslagen med den rullstolsbundne grann-polisen, borgmästaren Adam West (!) (han som spelade Batman i den gamla trikå-serien) och de välinformerande nyhetsuppläsarna. Det är ett konstigt koncept. Hela idyllen är så oerhört motbjudande ur ett artistiskt perspektiv men humorn är lika paralysserande som den är genial. Jag fattar inte vad fan man tänkte på när man gjorde serien.

Och framför allt förstår jag inte hur man tänkte när man replikerade upplägget med en salig blandning coola/gröt-fula karaktärer i den USA-parodierande ”American Dad”. American Dad ter sig om inte lika splittrade kanske till och med ännu mer. Huvudkaraktären (gudske lov!) är en hypercool CIA-agents-parodi med världens biffigaste face men hans fru ser ut som en vandrande barbara-docka på heroin och blir verkligen inte mer intressant för att hon är mamma till två helt obeskrivligt tråkiga barn. Sonen i fråga ser inte riktigt klok ut men han besvarar i alla fall på frågan vad som hände med den glasögonprydda skitungen från den hatade bäbis-serien ”Rugrats”.

Trots allt så kan jag inte annat än glädjas när någon av serierna rullar upp på tv-rutan. Skämten är helt enkelt för smarta. Man får helt enkelt sluta bry sig om alla dom där mongo-animationerna som rör sig mitt i handlingen på bästa prime-time. Det är precis som den underliga konfekt-påsen ”Familje-Guf” ; Man förstår inte hälften av allt vad den innehåller. But hey, godis är godis.

Idag gick jag upp kl 0430 och tog ett lugnt varv runt ängen med hundarna. Anna väckter mig runt 0405 när hon efter sitt nattpass tassade in och lade sig bredvid mig i den varma sängen. Efter promenaden åt jag frukost. Testade den nya konstiga korven vi köpte på Lidl. Smakar OK men ser väldigt osmaklig ut. Detta kan ju få folk att tro att den på så sätt tar ut sig själv och blir tämligen neutral men detta är helt fel. Anyway. Blev inte nån mega-frukost. Två små mackor med korv, gurka o senap. Ett glas B-Cola. Och en banan. Lite för rumstempererad faktiskt, hade hällre ätit den kallare.

Jag vet att vi pratat om Lidl förut men stället förtjänar helt klart ett extra stycke även här. Jag har ingenting emot tyskar (min flickvän är second generation) men ibland förstår varken jag eller min älskade hur fan dom tänkte egentligen. Och Lidl är butiken som bäst beskriverer detta tidvis bissarra folk och deras underliga planlösningar. När vi passerat dom konstigt smala automatiska dörrarna och gått fram och tillbaka i den alltid lika avlånga butiken så hamnar lika förbannat längst in i butiken efter att vi har kollat på alla varor (detta kan vara ett försäljningstrick eller så är det bara ren idioti från butiks-planerarna, vi vet inte). Sen race:ar vi tillbaka till kassorna för att undvika att få med oss några fler bisarra maträtter eller konstiga frukt-kolor på pinne. Väl vid kassorna får vi återuppleva det allra sjukaste med denna livsmedelskedja. Rullbanden är som vanligt 15 km långa medans varu-uppsamlingen är i det närmaste 4 cm. Det känns som att man får stå och fånga varorna mellan benen på den zombi-liknande prao-kassören Heimlisch Jr samtidigt som man ska hinna få upp sitt kreditkort och vedebörande ska förklara för än att han måste scanna in alla varor INNAN man kan DRA kortet. Trots att vi är två går hela lasta-upp-betala-packa-ner proceduren åt helvete och det slutar med att vi börjar asgarva och flamsande föser ner allting i kundvagnen igen.

Hur som helst. Back in reality så var klockan sedan inte mer än 0520. Eftersom jag planerade avfärd till runt kl 0600 så tog jag mig tid att raka ner lite av det sido-skägg som på sikt nu börjat bli lite väl yvigt. När klockan var 0635 hade jag ansat färdigt. Tog en snabb water-only dusch och drog på mig mina cykelkläder. Zippade loss byxbenen från min drawstring brallor och slängde ner alla prylar i min omkonverterade cykelryggsäck. Rullade ut ur porten kl 0540 – tjugo minuter för tidsschemat.

På min färd till jobbet såg jag senare tre st harar, varav nr 1 kan bekräftas, nr 2 försvann spårlöst och nr 3 visade sig vara en jordhög. Jag funderade på om det excisterar vita harar eller om det bara är kaniner som är vita strax innan jag svängde av på cykelvägen mot kista. När klockan var 0537 tvärnitade jag framför huvudingången och låste min cykel. Gick in i byggnaden och ner till gymet där jag duschade av mig. Sen drack jag en Gainomax medan jag tog mig om till mitt våningsplan och bytte till mina vanliga jobbar-byxor. Allt som allt känns det som att cykelturerna nu börjar funka rätt bra. Idag är varmaste dagen hittills och man kan med fördel köra lite kortare byxor och t-shirt på morgonen.

Hoppas det dimpar in lite nya dvds med posten idag. Har gått nån vecka sen sist och jag börjar redan krypa knapra på möblerna. Peace out for now allihopa.

Det är solig och seg lördag. Katterna har börjat återfå sin aptit och törst. Dom små kropparna tycks återanpassa sig så sakteliga och toabesöken börjar likna de normala. Själv började jag dagen med att kolla på Freeze Frame. Vet inte riktigt vad jag tyckte. Hade hoppats på nåt bättre; Lee Evans gjorde helt klart en schysst prestation men dom andra karaktärerna kändes oerhört tråkiga och smaklösa. Överlag blev det väl för mycket lösa trådar kvar i slutet, för många skumma vändningar och inget riktigt sensationellt överumplande slut.

Men stilen var helt klart träffsäker. Sen cyklade jag bort till loppisen för att köpa ett skärp till Anna. Dom kostade 1 kr st men alla såg ut som nåt ur Pantertanter och var dessutom för små för att ens komma runt MINA knotiga höfter.

Sagt och gjort. Jag cyklade hem igen. Borde verkligen se till att ta mig dit nästa vecka och ta mer tid på mig. Borde gå att få tag på ett växlat 26-tums hjul till min cykel där. Shit. Ska ju börja cykla till jobbet också; behöver köra en reko-runda innan måndag. Kanske imorgon då.

Det är stora tvättdagen idag. ”Dagen T” helt enkelt. Jag lyssnar lite på Patty Smith efter att jag blivit helt fastnaglad vid hennes låt Rock N’ Roll Nigger. Det jag hört hittills känns dock inte alls lika intressant men det är väl en sån där artist man behöver vänja sig vid kanske.

Igår målade vi plank. Eller menar jag spalje? Spalje? Vad fan är det? Nej, vi målade plank. Vi målade vitt; vitt och brett dessutom. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Jag fick myggbett på benen. Idag känns kroppen tung och nerknarkad.

Jag borde verkligen börja skriva mer på mina film-idéer. Mer tankar än så blev det inte idag.

Anna är min ständiga livlina. Hon förklarar alla självklarheter och säger åt mig vad jag ska göra. Ibland känner jag mig så vilsen utan henne. Igår sa hon till mig att jag nog måste gå till tandläkaren med min värk. And so I did.

Klockan var halv sju när jag vaknade. Lite sen men inget allvarligt. Åkte in till jobbet, förklarade att jag hade akut tandvärk och lyckades sedan få en tid hos käft-doktorn kl 1030. Jag jobbade på så mycket jag kunde och sen lämnade jag skeppet. Kände mig trött, sliten, febrig. Har inte kunnat gapa stort sedan värken började. Min frukost blev bara en och en halv macka av färdigskuren skogaholms-limpa. Det var ungefär så stort jag kudne gapa utan problem.

Sen satt jag och försökte låta bli att tänka på läget i deras väntrum. 10 min efter utsatt tid fick jag komma in. Fick gå in i rum 3 och träffade genast två sköterskor som inte alls hade så mycket med saken att göra. Väldigt trevliga dock.

Sen kom den ”riktiga” tandläkaren in. Hon kändes också helt ok. Harmlös liksom. Dom kikade lite och samspråkade medan dom förklarade läget. Det var väl som jag trodde; Min visdomstand arbetar sig upp och har en hel del tandkött att ta sig förbi. Sen har det fallit sig så att en liten tandköttsflik nu har pressats upp och hamnat rakt över ”tugg-ytan”. Jag har sedan (ovetandes i början) tuggat på denna flik när jag bitit ihop och med tiden så har detta skapat… tjaaa, problem helt enkelt.

Så hursomhelst; lösningen blev att skära bort den lilla fliken med en skalpell. Detta låter kanske jävligt våldsamt men eftersom jag trott att dom skulle föreslå att gräva fram hela visdomstanden ur sitt lilla kött-näste och sedan DRA ut den så tog jag det hela rätt positivt. Priset blev inte heller ”så” högt utan landade på 520kr (+ 79kr för smärtstillande tabletter).

Jävligt dyrt för en halvtimmes jobb och visst fan hade man hellre lagt 520kr på nåt annat… Men just nu skiter jag faktiskt i vilket. Jag försöker bara få den här kropps-fabriken att fungera så bra det går och ibland blir man väl helt enkelt tvungen att söka hjälp från nån sorts specialister.

Detta avancerade ingrepp krävde givetvis bedövning; något som jag faktiskt aldrig fått (hos tandläkaren) förut. Dom sprutade och sprutade, sög och blåste, pillade och gojsade runt ett bra tag. Och när min lilla kött-flik var lika okänslig som ett gelehallon så åkte skalpellen fram.

Det kändes fortfarande lite grann i samband med att dom skar loss den but overall så var nog det här mitt bästa tandläkarbesök hittills. När vi var klara satt jag med en liten tuss i munnen och väntade medans hon skrev ut ett recept på tabletter. ”Morgon, middag, kväll” påpekade hon för mig. Egentligen betyder det väl Morgon, Lunch-tid och på kvällen men jag orkade inte fråga en sån idiotisk fråga. Tre ggr dagligen helt enkelt, don’t make an idiot out of yourself.

Efter det åkte jag hem. Jag spottade blod i ungefär en timme efter besöket. Rätt coolt. Det gör fortfarande ont att gapa stort; dom sa att det berodde på ansträngningar och sånt där men att det kommer släppa efter hand. Viktigast är ju ändå jag kan tugga saker utan att tugga på mig själv.

Framför spegeln kunde jag efter lite käkgymnastik kika in i munnen och beskåda skadorna. Längst in ligger en våldsamt blodröd kött-krater och ser lite ut-zonkade ut. Visdomstanden tycks ha somnat om trots att läkarn tog en bit av täcket ifrån honom.

jag försökt sova när jag kom hem men väcktes av en hagelstorm efter nån timme. Gick och lade mig i soffan och kollade på MirrorMask, åt lite mat från igår och hämtade in posten. Just nu har jag en lätt huvudvärk and a taste for blood. Känner för att äta något gott men munnen är fortfarande ganska restriktiv för intag så jag får väl fortsätta varva ner så gott det går.

Idag är det låtsas-lördag. Det är röd dag på en torsdag men jag har inte ens orkat ta reda på varför. Visst, det är säkert allmänbildning men to be honest så skiter jag i varför. Jag har större problem just nu.

Sen igår har jag fått en kraftigt stigande tandvärk med koppling till en visdomstand. Fast egentligen är det väl snarare en fråga om ”mun-värk”. Jag har egentligen inte ont i tanden utan snarare i området runt omkring. Min visdomstand syns bara till hälften. Den är som en grinig tonårsbrud som dragit upp täcket över huvudet och stretar emot när morsan kommer in och börjar dra i den andra änden.

Det är knappt så jag kan bita ihop då jag plötsligt har tandkött som ligger och skaver mitt i bitområdet. Det ser inte riktigt klokt ut. Jag känner mig som ett missfoster och vill bara att allting ska spolas tillbaka tills jag bara är en liten pojke och jag får för mig att nån säger till mig att det viktigaste är att borsta framsidan av tänderna eftersom det är dom som syns.

Just nu känns det som om någon har lämnat ett järnspett mellan mina tänder, mest som en kul grej. Svullnaden har även smittat av sig till halsområdet så inte nog med smärtan i käken så har jag dessutom ont i halsen. Det bultar onaturligt när jag testar ta min puls på högersidan.

Vem fan har uppfunnit människokroppen egentligen!? En McDonals-pryo hade gjort ett bättre jobb med att designa munnen. Finns det överhuvudtaget någon därute som är nöjd med sina tänder? Jag har gett upp för länge sen. Min mun är ett jävla skämt. Jag har pratat med öron-näsa-hals-mottagning om min andedräkt och allt slem. Jag har pratat med min tandsköterska om samma sak men alla rycker på axlarna och ser fundersamma ut. Var fan har service-känslan tagit vägen?

Att gå till doktorn är som att gå till grannen. ”Ja jag har ju hört att vitlök kan ge dålig andedräkt”. Tack för den doktorn, och kan ni inte passa på att dra av en tusenlapp för den där tandstensskrapningen också?

Jag säger som Seinfeld; Om någon hade försökt sälja mig min kropp så hade jag aldrig köpt den. För mycket underhåll och för mycket idiotiska defekter. Vaderna kliar, hårbotten likaså, skägget är motvilligt och ansiktet är fyllt med missbildade porer. Lilltårna ser ut som små felvridna ostbågar medans blodådrorna är lika distinkta som hos en agro-pensionär.

Ska man behöva bo i nåt såhär rivningshotat?

Efter en paketinlämning på coop igårkväll så fick jag plötsligt en väldig lust att bara åka runt med min cykel. Jag cyklade högt och lågt, fram och tillbaka, kors och tvärs genom min tråkiga lilla stad. Plötsligt fick jag syn på en inplastad runsten. Jag vände om och cyklade tillbaka till den lilla kullen och körde fram till stenen. Jodå, den var faktiskt inplastad. När jag tittade närmre så såg jag att den inte bara var inplastad. Den var även täckt av nån sorts beige-brun massa (typ som en äcklig fruktkola av not slag) under plasten. Det kändes som nån underlig variant av Twin Peaks. Wrapped in plastic, fast med lite fudge och en gammal sten istället för den där mystiska Laura Palmer.

Mitt på den nerkletade och inplastade stenen satt en liten vit lapp med förtryckt text på. Jag läste förbryllat. ”Denna runristning rengörs och/eller lagas på uppdrag av länsstyrelsen i Upplands län av stenkonservator Paterik Stocklassa (tel 070-XXXXXXX) i sammarbete med Riksantikvarieämbetet”. Jag läste papperet igen. S-T-E-N-K-O-N-S-E-R-V-A-T-O-R. Stenkonservator? Jobbar man heltid som stenkonservator eller är det nåt sorts deltids-gig? Jag vägde lite fram och tillbaka på min cykel. Stenkonservator. Det låter ju som ett skämt. ”Hej! Hej! Paterik, Stenkonservator. Jag är här för att titta på frökens hällristning”.

Gud så underligt. Hur många stenar rengör man på en vecka tro. Det kan ju inte vara ett heltidsjobb. SÅ många stenar finns det väl inte. Eller?

Kanske är det en sorts bisyssla. Nånting man gör under vissa perioder på året liksom. Typ som snöskottning eller… prostitution. I vilket fall så kan det väl inte vara fråga om en 8-timmars arbetsdag. Eller kan det det? Kliar mig lite i skägget. Och hur kommer man på tanken att bli stenkonservator? Är det ett familjeyrke som man, så att säga, ”ärver” av sina föräldrar. Sådär som kungligheter gör.

Eller är det bara ett sånt där jobb som man snubblar över och fastnar i fast man egentligen ville göra något helt annat? ”Ja nej du vet, Jag är ju egentligen IT-tekniker men den bubblan sprack ju. Tja, åså kom jag in på det här med stenar o klägg, det är jäkligt häftigt ska jag säga dig.” …

”Jag är inte bara pappa, jag är stenkonservator också!”. Hur funkar arbetsintervjun? Undrar om man måste man ha yrkeserfarenhet inom yrket eller är det nån man får lära sig vid intresse kanske. Sen cyklade jag hem. Blev inte riktigt klok på det där yrket om jag ska vara ärlig.

Idag är det med all säkerhet söndag men av nån anledning så infinner sig inte den traditionella söndagsångesten. Anna är på jobbet och jag går här hemma och funderar på varför jag inte har ångest. Det känns som Anna tjänar pengar och oroar sig över räkningar medans jag slöar och får huvudbry när jag inte kan avgöra vilken dvd jag ska beställa när lönen kommer. Konstigt hur saker och ting faller på plats ibland.

Blaaaaah. Vad fan har jag egentligen gjort idag? Först sov jag till 10-12 nånting tror jag. Gick ner till videobutiken och lämnade tillbaka Den Bästa av Mödrar. Sen hämtade jag hundmat hos morsan, gick hem och käkade frukost. Jag började se om nån film…

Funny, just nu kan jag faktiskt inte komma på vad det var. Nånting lagom bra. Efter en längre stund vid datorn lade jag mig i soffan och lyssnade på soundtracket till Natural Born Killers. Hmm. Note to self; Kolla upp sångerskan Patsy Cline, kankse kan vara nåt.

Sen ringde jag syrran. Pratade om ingenting; sa att jag skulle göra en paj. Efter det ringde Anna. Undrade om jag kunde tvätta. Jag bestämde mig för att göra en jordgubbs-smulpaj. Det var så oerhört crazy så det måste ju bara vara rätt. Sen gick jag och tänkte så fram till runt kl 2000. Då läste jag på jordgubbs-paketet i frysen och insåg att det stod att man behövde ett TILL TVÅ paket för att göra den där pajen. Då blev jag uttråkad och gick upp till datorn igen.

Just nu kan jag inte riktigt bestämma vad jag vill. Känner mig bara seg men jag skulle egentligen väldigt gärna vilja ha en paj. Hmmm; kollar paketet igen. Spiskummin? Are you fucking kidding me – Spiskummin? Var det verkligen så det stod?…

Jag vill ha en paj, jag kan tänka mig stå och göra en paj. Men jag har inte lust att göra en paj när jag kommer på att jag saknar nånting så trivialt som vaniljsocker (who cares liksom!?) och dessutom inte känner för att använda alla andra skumma ingridienser som Eldorado tycker att man ska ha i.

Känner mig inte trött och irriterad för att det är måndag imorgon. Känner mig… blank. Känner mig bara ledig. Men ändå inte glad över att vara ledig. Rastlös men ändå inte så rastlös att jag vill göra nåt. Men herregud! Klockan är ju för fan 2042!

Ska man cykla ner och handla nåt? Nej, lägg av nu. Tvätten? Hmm, tjaa, tvätten borde väl vara klar nu. Undrar om Anna blir besviken om jag inte gör en jordgubbspaj. Borde nog göra en paj. Fortsätter lyssna på nån gammal promo-cd som jag inte spelat på år och dag. Charles Schillings & Pompon F. Skumt. funkigt. Funkar på en söndag som denna.

Hmm… Tvätt. Paj. Söndag. Vad var klockan nu igen?…

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta på tåget och verkligen skämmas för medresenärers stil och smak. Det finns så oerhört många tråkiga och vanliga människor. Jag säger inte att jag är världens bäst klädde man men jag lägger i alla fall jävligt stor vikt vid vad jag väljer att ha på mig. Jag skulle aldrig köpa en tröja med en stor adidas-logga över hela bröstet. Jag KRÄKS på adidas! Bara tanken förvandlas till en vandrande reklampelare för nåt så oerhört tråkigt och mainstream som Adidas får mig instinktivt att vilja dra en akut-repa till Ullared och köpa en halvdant sydd orange hoodtröja utan tryck från RagTag. Och detta trots att jag vet att halsen är alldeles för liten och huvan ser lite för lång ut.

Och vilken tidning man än slår upp så sitter stilikonen Ebba Von Pressväck Af Sydow och berättar vad som är rätt och fel i sommar och varför alla killar bara blir ursnygga i rosa skjorta och sebirisk får-ull från Herr Lindberg. Och är det inte Ebba så är det modeexperten Sofie som springer runt i new york och tipsar om alla störtsköna affärer som man bara måste besöka när man ”har vägarna förbi” (as they say). Jag förstår mig inte på folk som följer alla dessa bisarra och rå-tråkiga modetrenderna. Och som om inte detta var nog, sen ska ju alla blogga också. Åh, det är så trendigt att blogga! Och självklart ska det handla om mode också. I år får du bara bära stickat och lila i kombination med krage och gröna rubiner. Camoflague-mönster går fetbort eftersom det helt enkelt inte är ”rätt” längre.

Men herregud! Var fan är den underjordiska punkar-armén när man behöver den?! Ska vi behöva gå omkring i alla dom här jävla backslick-koftorna och låtsas att vi är IT-horor som lever enl. den för oss alltid så främmande pappa-betalar-realismen? Jag tänker inte köpa nån jävla Carl-Lagerfeldt-Skjorta! På sin höjd kan ni hitta mig Intersports Barnavdelning där jag köper på mig ett par Fire-Fly Hoods i storlek 170 på rea.

Jag har inte köpt ett par riktigt schyssta byxor sen gymnasiet. Och varför? Jo för MODETRENDEN bestämde plötsligt att det var ”fel” med baggy-byxor om dom inte var gjorde av ultra-flexibelt anti-svett-tyg och dessutom klämde till över rumpan där man också slängt upp nåt jävla wannabe-ord i stil med ”princess” eller ”madonna”. Precis som om det inte räckte med att man använde rumpan att sitta med. Ej för helvete! Där kan man ju också trycka något, det är ju precis SÅ det ska vara i år. Stora jävla texter över folks rövar – Fan vad rätt! Och plötsligt känns det som modetrenden tappat bort sig själv i nån sorts sport-värld där supporters står och visar slagord klottrade på sina rumpor allt medan Sverige tar VM-guld och jag ligger hemma i soffan och kollar på Seinfeld.

Men nu har jag plötsligt hittat ett kryphål i denna motarbetande klädtrend; Arbetskläder! Om man går till ställen som Arbetsklädshuset eller Byggmax så kan man tjacka världens fetaste jobbarbyxor i alla möjliga färger. Dom kostar väl iofs precis lika mycket som allt tjafs på Gina Tricot men man får ju i alla fall en byxa som man kan sitta ner i utan att oroa sig för att diamanterna som nån har sytt fast i rumpan på en ska lossna och ramla ner på golvet i tunnelbanevagnen.

”Nu säger jag plötsligt ett fult ord; Bullfitta! Pressväck, är det riktigt?”

Sen ska vi inte tala om dagens TV. Vad fan är det som har hänt med TV-mediet? När jag var liten så var det en fest varje gång TV-bilagan kom med posten. Man markerade med överstrykningspenna och gottade sig åt alla coola filmer man skulle se och alla tv-program som inte fick missas. Nuförtiden åker tv-bilagan nästan rakt ner i pappersinsamlingen. Alla kanaler visar bara låtsas-porr i stil med Big Brother där den enda vettiga människan är en lönnfet och halvnaken rocka-billy skummis som man inte skulle synas med om man så blev pistolhotad. Ibland börjar jag undra om det är mig det är fel på, när det enda sevärda på TV plötsligt är dokumentärer och tecknat. Allt annat är bara en orgie av reklam, pengar, sex och våld. Såpa-deltagarna hetsat mot varandra som småkåta missanpassade kamphundar. Varje kanal man byter till slänger upp en bild på ett misshandlat barn eller en manisk Carola som just vinner melodifestivalen och med ett sammanbitet leende förkunnar att det självklart är helt ok att vara homosexuell.

Precis innan jag tappar fattningen och slänger ut TVn genom fönstret kommer jag att tänka på en ensam snubbe som satt i skuggan på Teneriffe och drack en läsk i sin slitna svarta t-shirt. Över bröstet stod det i röda urtvättade bokstäver ”Shopping makes me feel dirty”. Jag ställer tillbaks TVn och slänger in en DVD. Det finns faktiskt vettiga människor där ute trots allt. Även om man ska behöva få semester-flashbacks för att förstå det.

Det är egentligen jävligt skumt att vara anställd via ett bemanningsföretag. Alltid lika anställd men alltid lika lätt att göra sig av med. Det är lite som att vara yrkesmördare eller hemlig agent. Man skickas ut på allt från dags-uppdrag till infiltrations-liknande kontrakt som löper på i över ett år. Då och då får man träffa sin BA (bemanningsansvarig) som bjuder en på lunch medans man sitter och pratar om vädret och repeterar allt det man berättade på sin första anställnings-intervju (men med mindre förviningar). Det är alltid väldigt konstig stämning när man ska träffa sin BA. Det känns så krystat. Lite som att vara villkorligt frigiven och beställa in en asdyr hummer medans i samband med att man ska försöka verka sådär lagom rehabiliterad inför sin genomskådande övervakare.

Men men, maten är ju god. Ett annat plus är att man ofta får massor av företagspresent kring helgdagarna (alla ens chefer ska ju självklart vara med i leken). Dubbla uppsättningar påskägg, dubbla företags-emblerade klockor, nyckelringar, plånböcker och pennor. En från kunden och en från bemanningsföretaget. Sådär är det alltid. Ett stort minus är dock att ens uppdrag alltid stämplas med ett stort fett ”crew expendable” över hela sidan. Ingen bryr sig om hur det går för konsulten. Sist in, först ut, eller så får man gå bara för att man är konsult, skit samma hur länge man jobbat. Detta jämnas ju dock ut i och med att jag går på garantilön, det är bara för företaget att ordna fram ett nytt uppdrag till mig.

Värst av allt är dock dessa jävla sjukanmälningar. Som konsult måste jag nämligen sjukanmäla mig till minst 2 personer, fast helst till 3-4 om man frågar the people in charge.

När jag känner mig vissen måste jag först gå upp kl 0700 (man kan inte anmäla sig sjuk på telefonsvarare kvällen innan eftersom det inte finns någon sådan att tillgå). Man måste ringa precis kl 0700 eftersom det är då dom lägger in statistiken för vilka som är sjuka och inte samt även då dom organiserar eventuella ersättare och liknande. Nu sitter jag dock på ett uppdrag där jag fått internutbildning och alltså inte kan ersättas av en annan konsult. Detta tycker dom dock inte spelar någon roll så jag får ändå gå upp i feberfrossa kl 0700 – Perfekt för den som borde vila och återhämta sig.

Efter att jag anmält mig sjuk till deras växel behöver ju kunden få reda på läget. Då mitt bemanningsföretag flera ggr tidigare visit sig tämligen oförmögna att kontakta kunden och meddela min frånvaro så väljer jag att göra detta själv (det har gått hela dagar innan min kund fått veta hur det ligger till). Därför får jag nu antingen lägga mig i soffan och såsa framför en film i en timme eller så får jag försöka slumra lite för att gå upp när klockan ringer kl 0800 och det är dags att ringa till kunden växel.

När jag pratat med kunden kl 0800 så är man för vaken för att somna om och hamnar därför i soffan och segar sig igenom dagen med svidande ögon. Egentligen borde man även ringa direkt till diverse underchefer och överhuvuden hos kunden och meddela dem om sin frånvaro personligen men om jag skulle göra det hela tiden skulle jag i princip hinna bli frisk innan jag var färdig med min sjukanmälan.

Ibland saknar jag den sviniga McDonaldstiden och dess enkla fuck-it-all attityd. Man hatade cheferna och cheferna hatade en tillbaka, man stal mat och hade antagligen stulit ur kassan om man varit låg nog för att palla trycket. Det var ett halvtrevligt helvete men man kunde i alla fall förstå sig på hur det fungerade. Att förstå ett bemanningsföretag är ungefär lika lätt som att försöka höja sin lön över minimum; totalt jävla omöjligt om du inte gjort det redan från början.

Inatt låg jag vaken fram till 01. Anna sov djupt och jag gick slutligen upp och lät Ila går ut på uteplatsen igen i hopp om att hon skulle klara av att kissa den här gången. Hon gick ut och morrade men stillade sig snart och kunde kissa så vi kunde återgå till sängen igen. Sen låg jag vaken ett tag till. Jag gissar på att tiden flöt iväg. Kanske somnade jag vid 02. Sen drömde jag om stränder. Det var en dröm i form av en sorts thriller historia. En ensam kvinna var jagad av en galning. Det var precis i upptakten till filmen så någon vidare jakt var det inte tal om ännu. Allt man fick se var hur den typiska psykopaten på något mystiskt sett kommit ut ur fängelset och bara ”uppstod” på något mystiskt sätt. Det började hela tiden med att han vaknade upp, som från en dröm, och fann sig själv sittandes i en gammal utnött Jeep som tycktes ha stått där i all evighet. Jeepen var en solblekt, urtvättat röd färg. En gång hade den nog varit knallröd men nu såg den ut som någon av mina gamla XXL-tröjor som för länge sedan tappat färgen och gått över till att vara någonting som var så snuddande nära rosa så att jag nästan aldrig vågade ha den på mig. Det kändes som en gammal djungel-jeep. Det fanns inga glasrutor i jeepen. Allt var gammal röd plåt. Rostiga fläckar täckte karossen likt ett mörkt virus. Bak på bilen fanns ett flak men om det låg något där så var det nog mest bara gamla sandkorn.

Jag drömde vidare. Av nån anledning återkom jag alltid till en helt annan verklighet. En man som såg ut som en korsning mellan TV-cheriffen John Bunnell och Evil Dead legenden Bruce Campbell spelar nån sorts polis eller Lorenzo Lamas liknande tough-guy i ständiga kamp med dåliga b-skådisar som agerar brottssyndikat nån stans i trakterna av Japans kust. TV-serien, för det är tydligen en sådan, är i själva verket nån sorts miniserie som sedan blivit omklippt till kortfilmer. Det finns fyra stycken och alla handlar tydligen om nåt sorts Japanskt brottssyndikat och deras planer på att göra världen till en sämre plats. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad produktionen heter men titeln består av två ord och det andra är ”Hell”. Loggan som tonas fram på TV-skärmen läggs nästan alltid över en blodröd solnedgång och är skriven i vitt. Ordet ”Hell” är skrivet med ett väldigt ihoptryckt (lågt) typsnitt med stora klackar – Kanske för att det ska se mer Japanskt ut, vad vet jag. Jag tycker mest det ser ut som en gammal skärmdump från nåt gammalt arkadspel i en bar. Kanske nånting där man kan Kung Fu eller bara är en jävel på Ultimate Street Fighting.