April månad har känts svårare än någon annan månad hittills. Det har liksom legat en ångest över projektet just nu. För var går jag nu? Jag har gjort allmän grafik, jag har gjort panorama och jag har gjort teckning på film. Vad finns kvar? Under en lång tid så funderar jag på att göra ytterliggare en time-lapse video där jag istället ritade en kändis eller någon person som jag beundrade.
Det hela slutade dock med ett bittert resultat och x antal refuserade förslag som alla slutade i ett stort svart ark som jag antingen slet sönder eller svor åt i slutet av filmen och nu låg dom alla och grumlade tankarna som ett mörkt orosmoln. Sen blev det den 25e. Klockan var nån gång runt 1500 och jag sitter på huk på sergelstorg och försöker ställa in kameran för att påbörja en panoramabild.
En man med gul jacka smyger sig fram till mig och gestikulerar samtidigt som han höjer en analog systemkamera av märket Canon. Jag plockar ut mina in-ear hörlurar ur öronen och ljudet av The Prodigy övergår i ljudet av plattan själv och alla dess ockupanter.
Han frågar om det är okej att han tar en bild av mig och tittar fascinerat på min frisyr. Ja visst tycker jag och poserar så gott det går med solen i ansiktet. Gubben hukar sig lätt och riktar objektivet ner mot mig medans han ber mig titta upp mot himlen. I samband med att kameran klickar upprepat så vinklar jag upp mitt fisheye-objektiv och skjuter några bilder från häften.
Min position för fotografering (som fotograf) är verkligen inte optimal – mannen har ljuset i ryggen och vad jag nu lyckas fånga är helt o hållet en vild chansning. Men jag har alltid gillat det – det är kul att fotografera utan viewfindern. Just aim and shoot, go with the flow.
När vi har fotat färdigt ur våra respektive positioner så börjar vi prata foto. Mannen på bilden heter Hans T Dahlskog och tycks vara en gammal fotoräv med sin storhetstid på 60- eller 70-talet (?). Han halar fram en tjock bunt med högglansiga foton i A3-format och visar mängder av människor som han fotat i tid och otid. Det är alltifrån punkare på stand till självaste Astrid Lindgren.
Han talar vitt och brett om alla människor han har mött och personer han fotat. ”Den här bilden betalade DN sjutton tusen kronor för!” utbrister han glatt och hoppar snabbt vidare för att visa upp en gammal flamma från hans tid i studiebänken.
När vi har språkat en stund så avrundar han med att ge mig ett foto av sig själv. Det är ett normalstort foto från FujiFilm och visar honom själv bredvid den där brons-skulpturen åt f.d. TV-spelsbörsen till. På baksidan läser jag ”Fotografen Hans T Dahlskog [adress] med sin idol Nils Ferlin. April 2009″.
Bilden av Hans T Dahlskog i det ögonblick som han fotograferar mig blir månadens porträtt för april 2009 eftersom det på något sätt känns rätt. Hans är en fotograf, och inte bara det, han är till stor del en porträtt-fotograf. Här fångas han själv på bild men förblir ändå anonym med sin kamera höjd framför ansiktet. Kort sagt ett porträtt av en porträtt-fotograf, fotograferandes mig själv till ett av sina många porträtt-foton.
Fotnot: Jag har valt att bearbeta bilden en hel del innan jag la ut den – mycket för att den inte var speciellt bra, men också för att jag ville prova lite annorlunda grepp. Det slutar med att jag gör den gråskalig och öker kontrasten en hel del. Bakgrunden gör jag ofokuserad i efterhand medans Hans själv får bli onaturligt skarp. Det hela börjar likna ett kollage men jag väljer att avsluta innan jag går för långt.
