Året var nån gång runt 1997 (ser att albumet släppts 1996 men får en känsla av att svenska lanseringen låg senare i tiden) och jag sökte min identitet med ljus och lykta genom gymnasieskolans korridorer. Fram tills nu hade musik varit ett lika ointressant ämne som gymnastik och jag drev bara runt som en klottrande outsider utan nån direkt klädsmak eller idé om vad jag ville göra med livet.
And so I remained. Men när The Bloodhound Gang började spelas i radio och snabbt blev en av årets sommarplågor så hittade jag plötsligt ett band som jag kunde ta till mitt hjärta. Fire Water Burn var den stora hit:en men så fort som albumet dök upp i butik så köpte jag det rakt av. Efter det så gick tonerna till Kiss Me Where It Smells Funny, I Wish I Was Queer So I Could Get Chicks och Lift Your Head Up High (And Blow Your Brains Out) varma på stereon hemma i pojkrummet.
Temat hos bandet var enkelt – ”No Reason To Live… But We Like It That Way” – och ämnena var alltsomoftast dom samma. I en blandning av svordomar, prepubertala sexskämt och en medryckande pop-o-rock hiphop lades nu grunden för min musiksmak och jag kan än idag se tillbaka och känna en stolthet över att jag tog gruppen till mitt hjärta. Jag kan se en hel del lika heter med band som The Bestie Boys (iaf deras tidigare album) även om The Bloodhound Gang oftast kräver en betydligt större explicit-lyrics-stämpel.
Veckans musikvideo blir kort och gott den första låten jag hörde med gruppen, nämligen Fire Water Burn. Jag kan fortfarande lyssna på deras musik och låta bli att känna den där pinsamma känslan som så många andra får när dom gräver upp sin egen musiksmak från den tiden. Kanske för att jag helt enkelt inte har alla hästar inne eller så var det helt enkelt ett väldigt bra val. Precis då som nu.