OSKARFALK.SE

I natt drömde jag om apor, festivaler i Krakow och en underlig flykt undan lagen. Av okänd anledning så har jag hoppat in i en dodge-van tillsammans med Jonathan och några av hans kompisar. Dom skall bila till en musik-festival i Krakow (i Polen) och jag ”har inget att göra” så bestämmer mig för att haka på (jadu, your guess is as good as mine). Påväg till Krakow så stannar vi till vid ett litet café för att köpa kanelbullar. Jag går in tillsammans med en av kompisarna och vi beställer våra bullar. En av bullarna får vi direkt men dom andra dröjer. En annan gäst börjar bråka med café-ägaren och Jonathans kompis tar bullen vi har och återvänder till bilen.

Jag väntar otåligt på dom resterande bullarna medans den heta diskussionen blir allt värre och plötsligt så flippar ägaren ut och kastar av sig förklädet. Han svär och stormar ut ur butiken och säger att han slutar. Kunderna står frågande kvar en stund innan man börjar länsa butiken på grejer. Jag hör hur dodge-vanen tutar efter mig men jag har hittat en låda med små apor i trä som jag tycker är jävligt coola och har svårt att slita mig från stöld-räden.

Efter en liten stund sliter jag med mig hela lådan och rusar ut från cafét i lagom stund för att se hur bilen försvinner en bit bort på vägen. Fan också. Nu dyker polisen upp och jag är plötsligt på flykt undan lagen med en låda stulna trä-apor. För att undvika misstankar så försöker jag ta loss en tom plastpåse (att bära mina apor i) ur en allmän papperskorg. Det visar sig dock svårare än väntat att få loss påsen och det slutar inte bättre än att jag sliter loss hela papperskorgen och dess ställning som jag nu tvingas vika tills den ser ut som ett sorts plåt-krucifix.

Jag skyndar genom staden med polisen hack i häl, ständigt analyserandas platserna jag nyss besökt. Dom tar prover på de demolerade papperskorgsresterna och följer mig metodiskt genom staden. Med mitt plåtkors och mina trä-apor söker jag tillflykt inuti korridorerna på en skola. Efter en stund når jag en återvändsgränd och sätter mig att pusta ut på en sån där övergiven liten innegård som aldrig riktigt används för något annat än rökpauser.

Bullarna från caféet fick jag aldrig och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Bilen är borta och jag är fast i en okänd stad med polisen efter mig. Här slutar jag dock minnas drömmen och exakt vad som hände efter detta kommer vi nog aldrig få veta.

Efter en mängd katastrofala försök att göra någonting vettigt på papperet så lossnade dagens klotter-kramp och jag blev sittandes i 2,5 timmar (med pauser). Allt som allt blev jag rätt nöjd… även om saker aldrig riktigt blir som man tänkt sig.

Begränsad upplaga, tveksam kvalité och översriven prislapp. Men men, kul att ha i hyllan ändå. Mer info HÄR.

Jag vaknar med avdomnad arm, kallsvett och en känsla av död ur en dröm som jag varken vet ut eller in i. Drömmen har en första akt som jag inte kan komma ihåg men i andra akten så ska jag och Anna till gymmet. Jag ska squasha och hon ska göra nåt annat. Av nån anledning kör vi två bilar. Hon kör vår yaris medans jag kör en sån där flyttlastbil från OKQ8.

Medans vi är påväg ut från området i bilarna så inser jag att jag glömt mitt racket så jag kör tillbaka för att hämta det. Jag får svårt att köra runt inne i vårat område för att någon har ställt upp några tillfälliga betongklossar i vägen. Till slut lyckas jag dock manövrera runt och kan ställa bilen på tomgång utanför vår lägenhet.

Innan jag vet ordet av så dyker tre byggjobbar-typer upp (och däribland den där onda lilla gubben med mustasch från ”Nytt Läge”). Dom klättrar in i bilen och försöker köra iväg. Jag hejdar dom och undrar vad fan dom håller på med. Då argumenterar dom att jag ju inte använder bilen just nu så dom tänker ta den. Jag motar ut dom men det är som att försöka få bort flugor från en koskit och såfort som jag vänder ryggen till så kryper dom in i bilen igen.

Jag stänger av motorn och tar nycklarna. Då sparkar dom sönder den skrangliga sidodörren och klättrar in iaf. Jag blir galen och frågar efter deras namn. Alla ler fortfarande lika överlägset och en av dom ger mig glatt sitt namn (men jag minns det inte nu). Dom ser ut (och beter sig) precis som tre rödkindade fyllon som suttit och stekt i solen för länge och jag säger att jag ska ringa och anmäla dom.

”Jävla ligister!” skriker jag och puttar ut gubbarna ur bilen ännu en gång. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag vandrar runt i lägenheten och är upprörd. Jag har vilda ryckningar i käken och biter plötsligt av en halv tand. Min mor säger ”Å vilken tur du har!” då vi inser att tanden jag bitit av är en underlig ny tand som poppat upp innanför raden av vanliga tänder. Jag dregglar och fortsätter med mina käkryckningar medans jag gurglar tillbaka att ”Ja visst, jättetur, men jag har ju för fan en mun som en… jävla galt!”.

Jag vet knappt vad en galt är för något men det är det enda ordet som dyker upp i huvud just då. Mamma slår ett nummer på telefonen och ringer till nån sorts polisinspektör angående flyttgubbarna. Det är en sån där jättestor bärbar telefon som man sett dokumenterad från yuppi-eran och jag dreglar fram att jag inte kan prata just nu. Men mor incisterar. Jag lyfter den gigantiska 80-tals mobilen till örat och ska just till att prata med min ryckiga käke men vaknar istället.

Det är blött och kallt ute och jag snoozar tre gånger. Bestämmer mig för att ta gräsklippningen imorgon istället och hoppas det är bättre väder då.

Idag har varit en varm och seg dag. Gick upp vid 12-snåret. Åt frukost, kollade på Two and a half men, stack iväg och squashade vid 13-tiden. Tillbaka vid två, tog en dusch och åkte ner till Posten. Jobbade till 1815, åkte hem o käkade chicken nuggets och såg klart på The Hills Have Eyes 2. Tyckte den var helt okej. Gillade ettan också (remake alltså) även om det inte var nån direkt wow-wow-wow-känsla. Hade huvudvärk när jag kom hem men den släppte när jag fått lite mat i mig.

Imorgon är min enda lediga dag på veckan och vi planerar en liten tur till lördagsloppis. :D

Annars blev det spanska kult-skräckisen [REC] (trailer) häromkvällen. RIKTIGT BRA faktiskt! Skrattretande nog så tror jag fan att den amerikanska remaken Quarantine gjordes så snabbt så att en stor del av massan inte har en aning om att det är en remake. Men hursomhelst; [REC], originalet [REC], the original, the real deal, den första, the one and only var alltså riktigt riktigt bra.

Den är filmad helt o hållet med skakig handkamera och visar inspelningsmaterial från ett TV-team som får följa med ett gäng brandmän i deras vardag då ett rutinanrop visar sig bli allt annat än rutin. Enkelt förklarat så blir det lite 28 dagar senare vs. Blair Witch Project. Brandmännen beger sig till en lägenhetsbyggnad där en kvinna hörts skrika inne i en lägenhet och den snygga reportertjejen och hennes trogne kameraman Pablo är självklart ständigt närvarande. Mycket snart så inser de dock att nånting inte är som det ska. En galen kvinna attackerar och biter en av de närvarande, vilket snabbt får en otrevlig smitta att sprida sig och mycket snart så dyker det upp galna zombie-monster ur varje vrå.

Filmen har en väldigt dokumentär känsla och det är väl mycket därför den känns så läskig som den gör. Temat ”less is more” funkar utmärkt och även om filmen inte är fylld av splashiga hollywood-effekter så ser de special-FX-scener som man får se riktigt otrevliga (bra) ut. Jag har inte sett remaken men dömer av trailern att den känns väldigt mycket som en exakt kopia av orginalet, om än helt på engelska och med en lite för snygg filmkvalité för att det ska känns lika äkta som originalet gör.

Inatt kom jag i säng i tid (dvs runt kl 2400). Jag drömde att jag var en genial brottsling väldigt mycket i stil med Heath Ledger’s jokertolkning i senaste batmanfilmen. Jag var vitsminkad i ansiktet och hade en blond peruk och hårnät. Tillsammans med mitt gäng av badguys i samma mundering så intog vi nån sorts inomhusgalleria men jag fick aldrig klart för mig vad vi faktiskt skulle göra och det känns mest som vi trashade lite på måfå.

Vid ett tillfälle stannade handlingen i drömmen upp och sen satt jag plötsligt hemma hos nån av Annas kompisar och lyssnade på en tjej som utförde hundmassage. Tydligen så hade hon kallat till ett möte häromdagen men det var väldigt många som inte haft möjlighet att gå pga att det var nån sorts helgdag eller dylikt. Tydligen så hade hon gjort nån sorts trolleri-tricks på det beryktade gårdagsmötet och nu så klagade alla på att hon inte gjorde några trick eller repriserade allt annat som hon sagt häromdagen.

Hon förklarade att det här ju var ett helt annat möte och det inte var hennes problem att en del inte hade kunnat gå på det förra. Folk visade sig dock vara oerhört oförstående och började ställa sig upp och gå mitt i diskussionen. Jag hade inte heller varit på förra mötet men förstod inte what the big deal was. Sen kände jag hur det sved till i ögonvrån. Jag gned mig över ögat och kände nånting hårt under ögonlocket.

Jag gned lite till och tittade i handen…

Plastpengar? Jag gick bort till spegeln och tittade på ögat. I handen låg en liten guldfärgad låtsas-peng i hårdplast. Den var inte större än 5 mm i diameter men av okänd anledning så hade den tydligen hamnat i ögat på mig. Jag gned mig förvirrat i ögat och kände plötsligt en förhårdnad till. Hjärtat stannade. I spegeln såg jag nu konturen av ytterliggare ett plastmynt nånstans mellan ögonvrån och näsroten. Dom tycktes alltså komma från tårkanalen? Jag tryckte fram pengen under ögonlocket och tog den i handen med den andra.

Men sen kom en till. Och en till. Och en till. Mycket snart stod jag med en hel rad av plastpengar som pumpade fram som små utbuktningar under huden. Sen minns jag inte vad som hände men vid nåt tillfälle så räddade jag dessutom ett spädbarn från att bli krossat av en grävskopa men då var jag tillbaka i min Dark Knight sminkning och jag minns inte hur jag hamnade där.

Går igenom gamla CD-skivor och hittar några wordfiler med nedskrivna drömmar. En del perverterat, en del underligt och en del svårförstått i dessa tider.

1. 02-10-28

Någon säger att det luktar rök. Vi ser oss omkring men hittar inget. Sen ser jag det. TVn. Den tycks randig; sprucken överallt. Som en fläkttrumma med spjälor. Och det ryker. Det forsar ut som floder på ett onaturligt sätt. Och jag springer. Söker skydd med ryggen mot husvägen ute på balkongen. Jag är tillbaka i vallentuna. Anna kommer inte. Jag ropar men inget händer.

Jag säger hans namn och jag sparkar och slår. Alla är på min sida nu. Alla har fattat. Men det hjälper inte. Den onde mannen är övermänsklig. Han fliner åt slagen. Jag sparkar honom i skrevet men precis som på film så tycks inget hända. Det funkar bara inte. Vi slår honom med vad som helst. Bränner honom över skjortan med skärbrännare utan att han tar eld. Vi skruvar om brännaren till det högsta och bränner honom innanför kalsongerna. Men hans skrik är nästan ljudlöst.

Slutligen är han så skadad at vi kan vika honom och slänga in honom i ugnen. Alla jublar och tar för lätt på det faktum att vi bara lever i en dröm. Han kommer tillbaka. Han är knappt levande. Lika hanterlig som en stor säck potatis. Jag drar ut honom innan han kravlar ut av egen kraft. Och vi dansar runt bland rummen. Hans huvud slår mot dörrposterna, in i väggarna, och rostiga dörrhängen.

I rummet bredvid sitter hon. Jag vet inte vem det är. Dom knullar som vilddjur. Utan hastighetsmätare. Hennes hår tycks blont. Men stripigt; perfekt format; hängandes som en tigers ränder ner framför ansiktet. Jag låter honom titta för att jag vet hur mycket det smärtar honom att han inte får henne. Och sen kommer dom. Allt är över på en sekund. Och jag är inte ens där.

Sen bärs han ut. För länge sedan kanske. Vi sitter inomhus och ser på den gråa TVskärmen. Polisen berättar med gammal amerikansk stämma om hur den lilla flickan löste fallet. Tanken kommer som en kniv. ”Vi skulle inte ha litat på henne”. ”At the scene of the crime…” Vi svettas och letar efter flickan med blicken. Innan vi hittar henne har TVkamerorna panorerat sig in i rummet och visar flickan bärandes på… en handväska? Så hon har inte avslöjat våra gärningar? Alla pustar ut. Samtidigt tonas scenen bort. Jag har sett det förut. Allt är sig likt. Kamerorna sveper över den mörka gården, längsmed den mörka ladugårsväggen. Och precis där, invid väggen står den andra väskan. Men det är nånting konstigt. TVpolisens röst hörs ännu i bakgrunden. ”…police were unable to find any proof of a second man…” Där var det. Tomheten. Kameran saktar in och stannar. Och jag vet vad som väntar. Det är nu den andre mannen dyker upp. Han bär rånarluva och han försvinner med den andra väskan. Men ingenting händer. Mannen finns inte. Istället är det bara ett kompakt mörker. Och rösten är fel. Förut sa polisen inte ”Second man” utan ”Second bag”… Mannen är borta. Det är som att han aldrig existerat. Inte ens för biopubliken.

2. Äckel

Jag lever inuti mitt kubiska rum. Ett ljus någonstans mellan dunkel mörker och bländande aftonsol. Han kom in genom dörren. Flinar som en cp-skadad, dreglar som en hund och juckar likasinnat i luften. Jag hatar honom. Trycker bort honom med en långsam gest mot hans bröstkorg. Han säger ingenting. Jag borde skrika mot honom och sträcka mig efter min machete. Men jag orkar inte. Jag kan bara hata honom. Hata honom i tystnad. Han juckar i tomhet tills han kommer. Jag kan bara fortsätta. Fortsätta hata honom.

3. Fråga Olle

Olle kör sömnigt och snabbt. Han verkar nästan påverkad. Jag oroar mig säkert. Efter ett tag stoppar jag honom. Vi stannar. Jag går ur bilen och möter honom halvvägs förbi motorhuven. Jag sätter mig i förarsätet. Men på något sätt är det ändå inte jag. Jag är fortfarande kvinnan i passagerarsätet. Och det är fortfarande Olle som kör. Men det är en annorlunda Olle. En Olle som agerar precis tvärtom. Han tar ut snusen ur sin mun och börjar röka ur en majspipa. ”Röker du?” frågar jag förvånat. ”Ja tydligen!” svarar bilföraren och skiner upp. Jag känner mig också annorlunda. Inte längre lika sliten och uttråkad av mitt alldagliga förhållande med denna småtjocka sexvetare. För jag ÄR spontan. Och det är JAG som tar kommandot.

Vi stannar till på en ödslig parkering med tomma bilar. Sedan tar vi loss våra säkerhetsbälten. Som man får jag chansen att fälla den klassiska repliken ”Behöver du en rundsmörjning?” även om jag inte vet exakt vad den betyder. Sedan har vi bröstsex i baksätet. Hon ler mot mig och ser sådär naughty ut som bara hon kan. Bilden tonas ut och fokus fastnar på en liten dekal klistrad på passargerarsidans fönsterglas. Jag frågar mig själv vem fan som har satt dit det där fula klistermärket. ”VAR SPONTAN!” läser jag spegelvänt i tystnad samtidigt som Olle står gränsle över mig. På nåt sätt känns det som att vårt förhållande kanske inte har dött trots allt.

(PS. Nej, jag skäms nästan aldrig. I am what I am. DS)

Det är natt. Jag och mamma sitter i en bil påväg till okänd ort. Vi lyssnar på en spännande ljudbok som jag tror är skriven av Stieg Larsson, men den finns alltså bara i min hjärna och liknar ingenting jag tidigare hört. Och det är dessutom jag själv som spelar huvudrollen i historien.

Vi stannar till vid ett övergivet industriområdet och börjar utforska ett stort byggnads-skelett som närmast kan liknas vid nån sorts stort båtvarv nedstrippat till bara plåten. Jag hittar en mycket liten och osäker hiss som tar mig flera tusen meter upp i luften. Väl däruppe inser jag att jag inte har någon kamera och vi återvänder till bilen igen. Mamma ska ut på nån middag och vi bestämmer oss för att åka in till hotellet och kolla på industriområdet en annan dag. Jag lyssnar vidare på ljudboken själv medans vi checkar in.

I ljudboken så är det också natt. Min flickvän Anna är kåt och jag sitter i ett telefonsamtal med Dan. Avslutar det tvärt och lägger på luren i örat på honom. Hon viskar nåt upphetsande som jag glömmer bort och sedan drar hon in mig i badrummet. Jag vet inte varför vi inte knullar där men hursomhelst så går vi istället nakna ut till det nedsläkta köket. Hon lutar sig bakåt och tar spjärn mot en köksbänk samtidigt som jag skymtar tre män genom köksfönstret. En av dem står och röker och jag har svårt att urskilja några direkta ansikten i det gula ljuset från gatlyktan.

Jag drar mig tillbaka och viskar åt Anna att det är folk utanför. Jag inser att dom har sett oss och det hela känns lite pinsamt även om vi inte direkt hann göra någonting. Vi glider vidare in i sovrummet och mörkret omsluter mig. Men just då hörs ett ljud från vardagsrummet. Jag kan inte riktigt placera vad det är men nånting känns fel. Jag vänder och går ut genom dörren igen.

Och plötsligt står jag två meter ifrån den rökande mannen på gatan.

Han är bara en siluett i det mörka vardagsrummet men jag förstår genast att han är mycket medveten om mig också. Jag går raskt fram och ställer mig precis framför honom. ”Vad fan gör du!?” skriker jag i ansiktet på honom. Det känns som tiden stannar. Jag ser inte Anna men jag vet att hon också har kommit ut från sovrummet. Redan innan jag klev fram så såg jag kniven. Det är en simpel stillett – ingen rambo-kniv men märk väl en kniv, och den glänser i det blåa månljuset utifrån.

Sen går allting snabbt. Jag tror att något träffar mig över tinningen. Kanske är det en spark, kanske ett slag. Jag ser det i vilket fall aldrig komma och jag flyger åt sidan som en dåligt upphängd boxning-påse. Kniven glimmar till och jag ser den flyga upp i en vid båge framför Annas nakna kropp. Hon blir skuren snett över framsidan och faller ner bredvid mig.

Nu ser jag allting från golvhöjd och blir varse ytterliggare två gestalter i mörkret. En pistol åker fram och jag kisar mot mynningen medans en strimma blod sipprar ner från ett sår i skallen. Ljudet från skotten chockar mig mer än själva träffen. Jag vet inte vad som händer men jag vet att Anna är död. Hennes nakna kropp ligger tungt ovanpå min och hennes hår slingrar sig över mitt ansikte.

Mitt synfält är fortfarande klart och jag inser plötsligt att dom kanske missade mig. Jag väljer att spela död men sekunden därpå så känner jag en kraftig blodsmak i munnen. Blicken känns tom och suddig och nånstans i bakhuvudet känner jag huvudvärken komma.

Vi öppnar dörren till hotellrummet och jag trycker på paus. ”Mamma, du måste lyssnar vidare på boken, den liknar ingenting jag har hört förut!” säger jag och sätter mig på sängen. Jag kan fortfarande känna blodsmaken i munnen och hotellrummet får en surrealistisk feeling. Lite som något ur en David Lynch film.

Mamma åker iväg på middag och själv vandrar jag runt i hotell-korridoren. Klipp till tio minuter senare och jag springer längs väggarna i det guldfärgade hotellet. Bakom mig springer hyrda torpeder som ser ut som en korsning mellan Billy Idol och Vanilla Ice. Skottsalvor får allt bakom mig att brisera och var jag än springer så hörs skrik och glasbitar flyger sakta genom luften.

Allting börjar likna scener ur The Matrix och jakten fortsätter spelas upp i slow motion för att öka det visuella intresset. jag lyckas fly in på nån sorts restaurang eller kanske en Tre butik. Min mamma är där igen och hela stället är i upplopp. Ett gäng skurkar har tagit över och nu bryter dom upp ett skåp där alla gäster hängt in sina mobiltelefoner av okänd anledning. Jag försöker övertala dom att ge mig och mamma våra telefoner tillbaka och försöker förgäves bevisa vilken som är min genom att beskriva hur den ser ut och att den har en spricka i skärmen.

Plötsligt kommer dom blonda torpederna in i rummet och skotten viner på nytt. Telefonerna flyger ur händerna och far iväg över golvet. Jag kastar mig ner och en vild eldstrid utbryter mellan skurkarna på restaurangen och männen som jagar mig. Jag springer vidare och inser att jag dessutom är bountyhuntad av dom där monstren från Femte Elementet medans larmen tjuter och kulorna haglar.

Plötsligt stöter jag på den tjocka killen som spelade apoteks-biträde i Natural Born Killers och han visar in mig genom en hemlig lönndör. Jag snurrar runt som i eldstaden på nån gammal Bond-film och hamnar plötsligt i ett stort runt rum med små soffor och fåtöljer. Alla väggar har dörrar och jag skyndar mig ut genom den minsta av dom.

Nu möts jag av ett mindre rum där ett litet sälskap sitter och dricker kaffe. Jag frågar en dam som är klädd för begravning om hon vet vägen ut. Hon pekar mot en dörr och säger åt mig att gå till höger och sedan gå in på ett ställe som heter Marina Ballerina.

Med andan i halsen staplar jag ut i korridoren och ser mig omkring. Jag har redan glömt vad stället hette men får för mig att hon sa Carina Ballerina. Inser att jag har en beige gubbkeps i manchester på huvudet och dessutom en stor röd tshirt. Jag får fatt på en kudde och stoppar in den under tröjan och slänger i väg kepsen i hopp om att förändra mitt utseende. Håret står rakt upp och jag ler så stort jag kan och börjar prata Göteborgska för att undgå mina förföljare.

Lullar in i nån sorts godisbutik där jag stöter ihop med Roffe från jobbet. Han har exakt samma kläder fast bär dessutom en gulblå fiskar-hatt med Sverige-tryck på. Han skrattar glatt och jag skyndar vidare längs det tivoli-aktiga shoppingcentret. Plötsligt ser jag skylten till Marina Ballerina och vandrar in.

Det tycks vara nån sorts båt-klubb och allting är stort och tomt men klätt i glas så jag känner mig fortfarande ganska utsatt. Genom en glasdörr ser jag storskurken som tydligen spelas av Dwight Yoakam eller någon som iaf påminner om honom. Jag känner svetten i pannan och skyndar fram till en misstänkt grå platta på golvet. Den är alldeles rund och precis så stor att man skulle kunna tro att det är en hemlig hiss ner i underjorden.

Var fan ska man trycka nu då? Jag känner på allting jag kommer åt, lyfter på broschyrer och rycker i väggkrokar. Plötsligt får jag syn på en tvål-automat framför mig och trycker febrilt på tvål-knappen. Handen blir kladdig och jag känner plötsligt hur ett maskineri drar igång nånstans under mina fötter.

Sakta dras plattan ner under mig och min kropp försvinner ner i det svarta hålet. Jag ser ljuset försvinna ovanför huvudet och stannar plötsligt till ungefär en meter under öppningen. Jag söker på väggen efter nåt sorts reglage och hittar en knapp för automatiska dörrar.

Väggarna försvinner och jag är plötsligt i en friser-salong. Den trötta kroppen sjunker ner i en barberar-stol och en goth-kille med långt svart hår börjar skölja min hårbotten.

”Är det över nu?” frågar jag med blod i munnen och trötta ögon.

”Över?” undrar goth-killen, ”Ja, det beror på om du är dömd eller inte. Är du dömd så väntar utlämning och avrättning men i annat fall är du fri.”

Jag tittar frågande på ansiktet med den svarta maskaran medans jag känner vattnet genom håret. Dömd? Är jag dömd?…

Är jag?…

Sedan vaknar jag och skriver anteckningar i en halvtimme. klockan är nånstans runt halv sju på morgonen om jag minns rätt. Efter det somnar jag och drömmer vidare. Allting är dock helt förändrat och jag springer naken inne på en supermarket och gömmer mig vakom stora vita bomullsrullar som hänger från golv till tak.

Sen stjäl jag massa bananer och träffar en kvinna som inte kan hitta sitt favoritbröd. Hon är gammal och orkar inte leva utan brödet. Hon kastar sig ner i ett stort hål och jag inser plötsligt att snabbköpet är skrangligt uppbyggt med en massa byggnadsställningar som slingrar sig över ett ruin-aktigt f.d. klinkers-golv.

Jag ser folk med baseball-trän komma in genom de automatisk dörrarna borta vid frukten. Sen blir jag upptäckt av vakterna och förhörd gällande en sönderslagen godis-automat. Jag säger att jag inte vet något men nämner i förbifarten männen med baseball-träna. Kanske dom hade med saken att göra?

Sen är jag fast på en buss mitt i vintern och vi färdas snabbt genom mörka tunnlar fram tills dess att ett stenras stänger in oss allihopa. Men den tjocka pappan från 28 Days Later har en yxa och han är också naken. Han hoppar ut genom ett fönster och skyndar sig nedför en brant backe i utkante av ett grustag.

Jag vet inte varför men alla på bussen ogillar honom och han flyr nu för sitt liv. Väl nere i grustaget känner han sig säker men alla andra resenärer på bussen har också yxor. Nu viner dom genom luften och han blir träffade i huvudet. Trots att den röda brandyxan står ut från skallen som en antenn så säckar han inte ihop utan lullar runt lite lagom fumligt ner på botten.

Men sen blir han plötsligt påkörd av ett undustrifordon och kameran zoomar ut till en hissnande overview. The end.

Jag vaknar på nytt och känner mig om möjligt ännu tröttare.

Påväg till jobbet så får jag en flashback och kommer plötsligt ihåg vad jag drömde under natten. Min kompis Stefan och jag bor i en timmerstuga på nån sorts skidort utan snö. Det är mörkt och allmänt dålig belysning i den lilla stugan och vatten sipprar in genom virket. Efter en stund har hela grunden förvandlats till lera och geggamoja, hela golvet börjar rasera och rummets möblemang försvinner ner i en kraftig ström av smutsigt vatten. Vi bestämmer oss för att det är dags att gå innan någon ansvarig upptäcker vad som hänt med vårat boende och raffsar snabbt ihop vad som finns kvar av våra tillhörigheter.

Väl utanför träffar vi Stefans flickvän Annette men vi säger ingenting om stugan utan skyndar bara vidare för att komma därifrån. Tydligen så är det min födelsedag och Stefan vill nu ge mig presenter. Han tar av sig sin favorit-klocka som sitter fastspänd runt handleden. Den är av beige plast och har en massa små ljusblåa displayer som visar vad klockan är alla på dom sju haven. Jag vet att klockan betyder allt för honom och jag incisterar på att han ska behålla den. Dessutom så bär jag aldrig klocka och detta gör ju presenten än mer onödig.

Men nej, Stefan lyssnar inte. Dessutom vill han ge mig en DVD i present. Jag tittar på omslaget. Det är The Usual Suspects med bl.a. Gabriel Byrne, Stephen Baldwin och Kevin Spacey i huvudrollerna. Nu blir jag nästan irriterad och påpekar att jag (som han faktiskt känner till) redan äger TRE utgåvor av den här filmen på DVD. Stefan spelar dock helt oförstående och surar över att hans presenter inte är tillräckligt bra för mig. Jag upptäcker nu dessutom att DVDn han gav mig är en hembränd piratkopia och stirrar frågande på min surmulne filmsamlar-kompis.

Vad fan är det för fel på dig egentligen?

Inatt drömde jag om TV-pejling. Det var en liten dam som dök upp den här gången. Jag var på toa när det ringde på dörren och min mor fick öppna. Men såfort jag skymtade den lilla tanten med blocket genom dörrspringan till toaletten så förstod jag vad det handlade om. Jag puttade hastigt upp toadörren på vid gavel och började ställa motfrågor innan min mamma hunnit svara på något.

- Stopp! Hallå!? Var sa du att du kom ifrån?
- Ja… jo jag är utsänd…
- Sa du att du kom från TV!? Var det så du uttryckte dig!?
- Ja jag kommer alltså från Radio- och TV-tjänst…

(Paniken infinner sig snabbt när min mor börjar leda in den skröpliga lilla TV-pejlerskan i hallen och jag skriker åt dom igen)

- NEJ! SLUTA! Bjud inte in henne! Se så! UT! GÅ UT! Du har ingen rätt att komma in hit!
- …
- Ja jag har pratat med er så många gånger nu och jag har sagt det förut; VI HAR INGEN TV! Vi har bara en dator och en projektor och det är fan allt vi behöver!

Och min mor skyndar med att fösa ut den lilla tanten på innergården igen medans hon sneglar in i mot vardagsrummet för att få syn på vår ev TV. Dörren slår igen och jag kan äntligen slappna av igen. Jag går ut till vardagsrummet och stänger av TVn. Det var nära den här gången.

En sak som inte har framgått av historien ännu är att jag tydligen ingår i nåt sorts samboende tillsammans med Peter och nu ser jag honom ta målinriktade steg mot ytterdörren. Jag skyndar mig fram och ställer mig framför honom precis när han tagit på sig sin stora svarta rock. Jag stirrar in i dom bestämda mörka ögonen.

- Gör ingenting dumt nu!, uppmanar jag.
- Nej då, du kan vara lugn., svarar han kallt.

Och sen försvinner han ut i den mörka natten. Jag spanar ut genom fönstret och övertygar mig själv om att den lilla tanten är utom synhåll. Sen sätter jag på TVn igen. Det är en talkshow. Jag vet att klockan är sent och att det är vinternatt utomhus men ändå visar TVn nånting som liknar TV4 Morgon. Jag mörknar när jag ser gästerna i soffan och suckar djupt med ansiktet i händerna.

Det är Peter och TV-pejlerskan. Hon ser yngre ut nu. Och dom skrattar gott tillsammans med programledarna. Dom är ett par nu. Peter ler och hans nya dam skrockar glatt medans dom berättar historien om hur dom träffades. Sen avsutar hon intervjun med en överdrivning blinkning in i kameran och fäller den dödande kommentaren.

- Nånting säger mig att ni får börja betala licensen nu!