Idag det upp en ny bild i min photostream på twitpic. Kanske inte jättekonstigt i sig men saken är den att det här inte är min bild (!). Jag har ingen aning om var den kommer ifrån, vems bilen är eller hur den har tagit sig in i mitt feed! Vad som är desto underligare är att igår så fanns den inte där… MEN, en dublett av min senaste twittring låg där istället (som ni ser så har bägge inläggen – 1 & 2 – fortfarande samma textbeskrivning).

WTF!?

Sitter i Toyotan påväg hem från en mysig påskvistelse i Gråbo med Angela, Woffe, Steff, Peter, Anna och jycksen. Provat nån sorts Kyckling-stjärna ala Hollywood på donken, som var riktigt god men tämligen opraktisk som bil-burgare då den ligger i låda istället för papper (o dessutom var mumsigt slibbig).

Hoppades få fram en mysig sommar-spegel på fotot ovan men skuggan gjorde den mest kall och kylig även om det bara stinker av vår i luften. Nåja, får hoppas att estetiken i bilden väger upp avsaknaden av vårmumset.

Idag gav Anna mig ett par solglasögon att ha på bilfärden till Gråbo. Inte för jag någonsin gillat solglasögon men prova kan man ju alltid.

Oh my… Det blev STOR succé. :D

Tycker mig skönja utomjordiska rotfrukter i förmiddagsdiset vid Löwet. Fast i själva verket är det frusna små buskar. Lite trist. Fast kanske tur ändå? Lär ju inte varit jättepositiva jättepotatisar med tanke på hur mycket chips vi (människor) trycker i oss till helgen.

När jag söker efter bästa bussturen på SL.se så föreslår den att jag åker med den mindre kända 959-rundan. Vad den inte uppger är att 959 i första hand är för pensionärer och folk med funktionshinder (vilket dock är tydligt skyltat på dörren när jag kliver på).

Schauffören (ja men hur fan stavas det?) tittar lite undrande på mig efter att jag hastigt vinkat in bussen som egentligen inte tänkt stanna vid min hållplats. Jag tittar förvirrat runtomkring mig i jakt på nån sorts kortläsare men såna finesser tycks inte behövas här.

”Var ska du åka?” frågar den unga killen i förarsätet tveksamt.

”Eh… Löwenströmska” säger jag frågande och ser med all säkerhet lite lagom miffo ut.

Han ger mig ”Okej” och jag knatar (utan att behöva visa biljett) förbi ett skröpligt gammalt par innan jag når slutet på den typ 3 meter korta farkosten. Merparten av stolarna har bälten och nån sorts gula plastskydd på nackstöden. Känner mig som Kramer med sina superfula gigantiska träningsskor där jag sitter med min regnbågsfärgade mössa. Skulle inte förvåna mig om bussföraren faktiskt tog mig för lite bakom bara för 15-kronors-mössan men what the fuck. SL says go, so I go.

Har alltid känt mig lite udda så det är väl fan på tiden att man får lite särbehandling.

Idag får jag sova ut. Har Flicka hemma hos mig men hon är tydligen också fullt kapabel att snooza. Vid 0930 väcks jag av solen som sipprar in från fönstret ovanför ytterdörren. Gud vilken skön morgon, skulle lätt platsa i vilken reklam för frukostflingor som helst.

Efter att man injicerat mig runt kl0850 på Huddinge Sjukhus så har jag 4 timmar på mig att utforska Flemingsberg. Jag beger mig till Flemingsbergs centrum i hopp om att hitta någonting att göra. Det visar sig lättare sagt en gjort men jag får se en skrämmande bild av Per Ragnar (alltså mer skrämmande än vanligt) och hinner även med ett besök på den lokala kebabgrillen.

Så vitt jag förstår så är det jävligt poppis med te i Flemingsberg. Te och giftemål. Ja så är det uppenbarligen.

Surprise Shoppen lever verkligen upp till namnet såhär innan den har öppnat för dagen. Jag blir nästan tokig av nyfikenhet. Sen sätter jag upp ett av mina klistermärken på sjukhusets anslagstavla och inväntar dom nya besökarna.

Ja fråga mig inte vad fan skyltarna betyder men hårsnoddarna borde ju vara right up my alley som man säger.

Avslutar rundan med att köpa en schysst mössa för 15kr och fundera på varför den utländska glass-mannen har rosa händer när han är helt grå i ansiktet.

Under mina timmar av väntan i Flemingsberg så undersöker jag alla små och obskyra butiker som jag aldrig skulle gå in i annars. En av dessa är Huddinge Livs där jag hittar en uppsjö av gamla dammiga VHS-filmer; den ena underligare än den andra. Först tänkte jag ta med dessa bilder i mitt andra inlägg om Flempan men då det fanns så många foto-vänliga videofilmer så kände jag att butiken förtjänade ett eget inlägg.

Handtextad etikett på kasetten (se första bilden i inlägget) vittnar om det är nån sorts tecknade ”barn filmer” (sic) men resten av historien känns som ett stort mysterium.

Äntligen! Jag som trodde jag skulle behöva köpa den ny! Kommande IT-studierna lär löpa problemfritt för yours truly. :D

Ja här finns nånting för alla! (plus två filmer av Vidar Vassvik)

Och sist men inte minst kommer vi till de mest mystiska titlarna på menyn. Först har vi ett helt omärkt band utan fodral som inte heller ser ut att ha haft klisterlapp någonsin så jag kan bara anta att det är nåt som spelats in hemma och inte märkts upp eller ett sånt där mystiskt skräck-band som man dör av efter nån vecka eller så. Och sen var det ”Det blå bandet”. Jag har ingen aning om vad det är men på etiketten står det ”Färger och Siffror”. Låter lite som The Matrix men om man ska ha popcorn-kväll så vågar jag fan inte chansa.

Häromdagen kom Marcus på besök och ville att jag skulle fota hans nya hemmagjorda smycke.

(Nej, inte halsbandet)

Och såhär blev resultatet. :)

Alldeles nyss skrev jag att bildstorleken på foton tagna med iPhonen är 640×480… men sen hittade jag ett reglage i wordpress-appen där det var förkryssat ”resize images”. När jag ändrar detta så publiceras bilden som 1024×768 :) vilket känns betydligt roligare. Inte fan blir kvalitén bra i denna storlek men jag vill ju i vilket fall som helst veta vad fan jag har att spela med. IOM detta så importerar jag en bild till datorn via iPhoto bara för att kontrollera. Och mycket riktigt; bildfilens orginalstorlek när den sparas tycks vara 1024×768.

Jovisst, mycket noise blir det men ändå. Man får vara glad åt det lilla.