OSKARFALK.SE

Egentligen så hade jag planerat nånting extraordinärt underligt till denna månad men jag har helt enkelt inte tid och pengarna tryter, vilket gör att inköpet av pärlsocker (!) som jag behöver göra till kommande porträttet helt enkelt känns som det får vänta. Istället blev det ett snabbt men förvånansvärt lyckat porträtt som jag ritat helt utan översyn (dvs jag har ritat det utan att titta). Jag valde att göra ett självporträtt mest för att jag inte kom på något vettigt och det blev gjort på postit-lapp mest för att den låg nära tillhands. Förvånansvärt nog så blev det väldigt bra trots ögonens ovetskap om vad som försigick.

Idag är det den 13e juni. Jag blev aldrig riktigt nöjd med förra månadens porträtt och jag känner över huvud taget att projektet har gått ner i en liten svacka iom detta. En idé som legat och grott ett tag är nån form av mat-porträtt som man antingen äter eller på annat sätt förstör när det är färdigt. Efter lite funderingar så bestämde jag mig för att göra mitt porträtt för juni redan nu, trots att bara halva månaden passerat.

Det slutade med ett ansikte byggt på en bas av smör som jag valde att steka tills det upplöstes. Jag känner mig inte helt nöjd med ansiktet som sådant men jag gillar iaf idén. Jag gjorde även en making of video samtidigt som jag skapade ansiktet men denna inkluderar jag mest som en bonus ifall någon är intresserad.

Maj månad har mest känts jobbig. Arbetslöshet, stress och ångest blandas med glädje över att snart få flytta till en ny lägenhet och saker som 12 Portraits glöms lätt bort i virrvarret. Jag har aldrig trivts med att rita av folk i någon form som känns direkt likt (eller så känns det iaf). Karikatyrer har aldrig varit min grej och att försöka rita någon som dom verkligen ser ut tycks alltid lika omöjligt som jag tänker att det ska vara. Maj månad slutar i att jag tar en refuserad idé där jag försökt rita av Twin Peaks karaktären ”Bob” och bearbetar bilden med diverse foton jag hittar med google och blandar in fragment av Bobs riktiga ansikte tills jag tycker bilden känns skrämmande nog att publicera. Jag känner mig inte alls nöjd men publicerar det hela ändå. Man kan helt enkelt inte bli nöjd varje gång. Fuck it.

April månad har känts svårare än någon annan månad hittills. Det har liksom legat en ångest över projektet just nu. För var går jag nu? Jag har gjort allmän grafik, jag har gjort panorama och jag har gjort teckning på film. Vad finns kvar? Under en lång tid så funderar jag på att göra ytterliggare en time-lapse video där jag istället ritade en kändis eller någon person som jag beundrade.

Det hela slutade dock med ett bittert resultat och x antal refuserade förslag som alla slutade i ett stort svart ark som jag antingen slet sönder eller svor åt i slutet av filmen och nu låg dom alla och grumlade tankarna som ett mörkt orosmoln. Sen blev det den 25e. Klockan var nån gång runt 1500 och jag sitter på huk på sergelstorg och försöker ställa in kameran för att påbörja en panoramabild.

En man med gul jacka smyger sig fram till mig och gestikulerar samtidigt som han höjer en analog systemkamera av märket Canon. Jag plockar ut mina in-ear hörlurar ur öronen och ljudet av The Prodigy övergår i ljudet av plattan själv och alla dess ockupanter.

Han frågar om det är okej att han tar en bild av mig och tittar fascinerat på min frisyr. Ja visst tycker jag och poserar så gott det går med solen i ansiktet. Gubben hukar sig lätt och riktar objektivet ner mot mig medans han ber mig titta upp mot himlen. I samband med att kameran klickar upprepat så vinklar jag upp mitt fisheye-objektiv och skjuter några bilder från häften.

Min position för fotografering (som fotograf) är verkligen inte optimal – mannen har ljuset i ryggen och vad jag nu lyckas fånga är helt o hållet en vild chansning. Men jag har alltid gillat det – det är kul att fotografera utan viewfindern. Just aim and shoot, go with the flow.

När vi har fotat färdigt ur våra respektive positioner så börjar vi prata foto. Mannen på bilden heter Hans T Dahlskog och tycks vara en gammal fotoräv med sin storhetstid på 60- eller 70-talet (?). Han halar fram en tjock bunt med högglansiga foton i A3-format och visar mängder av människor som han fotat i tid och otid. Det är alltifrån punkare på stand till självaste Astrid Lindgren.

Han talar vitt och brett om alla människor han har mött och personer han fotat. ”Den här bilden betalade DN sjutton tusen kronor för!” utbrister han glatt och hoppar snabbt vidare för att visa upp en gammal flamma från hans tid i studiebänken.

När vi har språkat en stund så avrundar han med att ge mig ett foto av sig själv. Det är ett normalstort foto från FujiFilm och visar honom själv bredvid den där brons-skulpturen åt f.d. TV-spelsbörsen till. På baksidan läser jag ”Fotografen Hans T Dahlskog [adress] med sin idol Nils Ferlin. April 2009″.

Bilden av Hans T Dahlskog i det ögonblick som han fotograferar mig blir månadens porträtt för april 2009 eftersom det på något sätt känns rätt. Hans är en fotograf, och inte bara det, han är till stor del en porträtt-fotograf. Här fångas han själv på bild men förblir ändå anonym med sin kamera höjd framför ansiktet. Kort sagt ett porträtt av en porträtt-fotograf, fotograferandes mig själv till ett av sina många porträtt-foton.

Fotnot: Jag har valt att bearbeta bilden en hel del innan jag la ut den – mycket för att den inte var speciellt bra, men också för att jag ville prova lite annorlunda grepp. Det slutar med att jag gör den gråskalig och öker kontrasten en hel del. Bakgrunden gör jag ofokuserad i efterhand medans Hans själv får bli onaturligt skarp. Det hela börjar likna ett kollage men jag väljer att avsluta innan jag går för långt.

Mars månad har verkligen känts svår när det kommer till 12 Portraits. Funderade länge på om jag skulle fega ur och göra ett nytt självporträtt men till slut så kom jag på det. Det var när jag såg en liten filmsnutt av Stefan (som btw nu också hoppat på porträtt-projektet) som jag kom på tanken att varför inte filma ett porträtt ”in the making” (så att säga)?…

Sagt och gjort. Jag satte upp kameran. Plockade fram ett par gamla tuschpennor och sen var det bara att sätta igång. Men vad ska man rita? Först försökte jag mig på att rita TV-världens Dexter (en total favoritserie) men insåg under resans gång att jag är fantastiskt dålig på att rita av kändisar. Allt slutade med att jag skar sönder bilden och slängde hela skiten för att börja på ny kula.

Slutligen så valde jag att rita av min flickvän Anna. Kanske för att jag gjort det förr och för att jag trivs bättre med att porträttera folk jag känner när det kommer till kritan. Hur som helst så fungerade idén med att filma processen förvånansvärt bra. Efter totalt 01h 26m så var bilden färdig och man minns ännu en gång varför man ritar så sällan. Det är helt enkelt så förbannat slitsamt. Iofs så använder jag (som vanligt) väldigt smala pennor (0,3mm), vilket gör att processen tar tid (fuskar lite på stora ytor med en magic marker men annars är det samma penna all the way). Efteråt speedar jag upp processen med runt 2000% och får fram en smidig liten smidig kortfilm på 04m 39s. Till detta lägger jag en låt av Doktor Kosmos som alltid får mig att tänka på just henne. Bara hon. Min Anna.

Jag vet inte riktigt var projektet är påväg men jag känner mig mycket nöjd med klivet från data-konst till panorama till tusch-teckning på film. Jag har även fått lite nya idéer till kommande månader och tror nog att den här time-laps processen kan komma att dyka upp igen fast på ett lite annorlunda sätt. Men man vet aldrig… jag kanske ångrar mig helt och gör nåt annat.

That’s all for now. Hoppas ni gillar resultatet.

Jag träffade Stefan… för ett bra tag sedan. Jag minns faktiskt inte när men allt började med ett beundrar-mail där han skrev att han tyckte att mitt sidoprojekt discjunkie.se var en väldigt bra sida och att det var en sån sida som han själv önskade att han hade tid att göra. Jag nämnde då att jag skulle vilja styla om den totalt eftersom allting var så oerhört krångligt att jobba med och fick ett snabbt reply om att DET var något som han skulle vilja hjälpa till med.

Long story short. Vi började maila och prata som om vi hade kännt varandra sen barnsben. Det gemensamma intresset för DVDs och unika boxar och utgåvor var självklart nyckeln. Det visade sig (självklart) att han också var en samlare men med betydligt många fler boxar i hyllorna än vad jag hade. Men utöver att vara en DVD-entusiast, en animatör och en trollkarl så visade sig att Stefan dessutom var en wizard på databas-lösningar och allmänt webbside-kodande i en klass som jag själv inte kunde begripa.

Så med mig vid design-rodret och Stefan vid script-bordet så började vi bygga om siten till vad den är idag. Sen dess har han blivit vad jag skulle vilja kalla min bästa vän. Jag funderade länge på vad jag skulle göra för bild till februaris 12 Portraits-projekt innan det slog mig. Så klart! Ett panorama! Men av vad och vem?

Hemma hos Stefan fann jag svaret. Min bästa vän i sitt perfekta element; omgiven av DVD boxar inuti sitt dunkelt upplysta vardagsrum. Jag kan hålla med om att detta inte är det mest konventionella porträttet men samtidigt så är det precis det som jag siktar efter. Jag vill inte att 12 Portraits bara ska mynna ut i en serie upprepande foton. Jag vill försöka fånga nåt mer.

Och med februari månads Quicktime-VR-fil så tycker jag att jag har fångat min bäste vän på fler sätt än ett. För det är sån här han är. Stefan. Inga strumpor. Snedlugg. En tillfällig kavaj över den importerad Weyland-Yutani tröjan. Sena nätter och en känsla av sommarlov. Och så film. Film film film.

(CLICK IMAGE TO OPEN PANORAMA)

På TV0.se så hittar ni lite blandade småfilmer som jag gjort genom åren. Jag vet inte riktigt vad jag vill med sidan ännu men fortsätter leka med konceptet att visa filmerna som en del av en gammal TV. Det mesta har ni nog sett men sedan igårnatt så finns här även en nyproducerad squash-film. Och i övrigt så tyckte jag mest det var kul att påminna om att siten fortfarande excisterar.

12 Portraits är en sorts utmaning, if you will, från en kille som heter Johan Solli. Jag hade inte pratat med Johan på många år. Vi hittade varandra i samband med att jag gjorde e-kort på passagen om jag kommer ihåg rätt. Han höll på med en e-kort sida själv och undrade om jag ville vara med och göra några motiv till sidan (som jag minns det).

Men anyway, vi hade väl inte nån direkt kontakt efter det lilla projektet och han försvann i glömska. Sen häromdagen så dök han upp bland mina kommenterare och berättade att han precis gjort nån sorts nystart i sitt liv och börjat rita igen. Och inte nog med det. Han planerar att rita ett porträtt i månaden under ett helt år. Det kan vara vilken person som helst och med vilken teknik som helst. Anything goes säger han.

So… do I want in?

Och ja, det gör jag väl. Så med detta påbörjar jag också en resa. Från och med nu kommer jag posta ett porträtt per månad och jag börjar med det första redan idag. Det blev ett självporträtt inspirerat av något som min far en gång gjorde. Han tog en bild av sitt ansikte med hög kontrast och använde de skuggade områdena som färgsättning på delar i ett textstycke. Texten i fråga var ett CV och tittade man på papperet på håll så syntes bilden av den framtide (?) anställde relativt tydligt.

Nu har jag suttit och redigerat den här texten så många gånger så spellistan med Nine Inch Nails har tagit slut. Fuck it. Go public.

Idag fick jag en spännande idé om hur man kan nyttja delvis transparanta PNG-filer i iMovie. Till skillnad från en GIF-fil så kan en PNG-fil vara ”halvtransparant” (alltså t.ex. 50% genomskinlig). iMovie är inget favoritprogram men det ger än möjligheten att lägga en PNG-fil ovanpå en befintlig film så att man sedan får se filmen ”genom” PNGn (alltså det som är halvtransparant i PNG-filen fylls nu av filmen som ligger under)…

Tidigare så har jag använt PNG-filer för att vattenmärka min videoreviews på discjunkietv men idag fick jag istället en idé om att man kan gör en sorts ram runt en film. Jag valde att ta en gammal teckning föreställande en sorts dataskärm. Sen letade jag upp en bild av en gammal tv-skärm och la in den halvtransparant inuti min teckning. Detta gav skärmen lite smuts och en mer levande känsla.

Resultatet blev förvånandsvärt intressant och jag kommer garanterat försöka nyttja den här effekten i något kommande projekt men jag har inte riktigt bestämt vad ännu. :)

Går igenom lite gamla kataloger och hittar lite sidoprojekt. Här är ”Graphicjam”-sidan från… ja jag vet inte riktigt men den har en del år på nacken. Vissa bilder har ni säkert sett men känns som det finns en hel del bortglömda guldkorn här också.

(klicka på bilden för att gå till siten)