Åker in till Flemingsberg för mitt årliga sjukhusbesök. Pratar med läkaren i nån halvtimme och tar fyra blodprov och ett urinprov. Ett slitet dragspel ligger på en sten i solskenet.

Information för den oinvigde: Min arbetskollega Rolf avled nyligen av komplikationer som efterföljde en cancer-operation. Han lämnar ett otroligt stort hål på kontoret och jag tänker ofta på honom. För någon vecka sedan drömde jag även om Rolfs stundande begravning. Det känns väldigt konstigt att skriva om det men jag vill ändå göra det för min egen del.

* * * * * * *

Jag drömmer att jag är på Roffes begravning men det är egentligen min pappas begravning. Jag inser att jag inte har några finkläder och dividerar med kollegor om man verkligen ska vara finklädd ifall man bara jobbade ihop med den avlidne. Jag letar efter ett gammalt kort på mig och pappa för att lägga på kistan men när jag till slut hittar ett så är begravningen över.

Natten därpå drömmer jag att jag åker skidor i branta skogsbackar. Jag är förvånansvärt duktig och klarar mig oskadd trots att folk flyger fram till höger och vänster. Sen blir jag inbjuden på nån sorts After-Ski där män har samlats för att titta på det senaste inom live-pornografi. Tre kvinnor ligger huller om buller och åmar sig medan en man sitter i en stol en bit längre bort. Alla är nakna men har på sig nån sorts genomskinliga rymddräkter i plast med slangar som går från kön till kön eller kön till mun.

I ärlighetens namn har jag lite svårt att förstå exakt hur det hänger ihop men lite upphetsande är det. Stämningen börjar kännas lite tryckt så alla i sälskapet skyndar vidare till duscharna. Jag har ingen handduk med mig så jag klär på mig och går ut istället.

Plötsligt är jag i Stockholm och solen skiner. Jag vet inte riktigt vem jag är men jag spelar en av huvudrollerna i en ny filmatisering av Sherlock Holmes. Jag och min kollega har bjudits in till en ö som kallas för ”Mystery Island” för att lösa nån sorts mordgåta och pga sekretess så tvingas jag resa dit instängd i en låda.

Jag tror att lådan är påväg till ön flytandes i havet eftersom jag känner hur det gungar… Men när jag bestämmer mig för att slå upp locket så inser jag att lådan står mitt på golvet i mitt kontor… Som i sin tur har placerats på en flotte som är påväg till ön. Så jag hade alltså kunnat få en ganska behaglig resa och för en gångs skull fått uppleva havsutsikt från mitt kontor… men så fort jag kliver ur lådan så visar det sig att kontoret anlänt till ön och det är dags att kliva iland.

Mystery Island är tydligen någon sorts egen civilisation där diverse genier och missanpassade galningar har byggt upp ett samhälle med hjälp av en väldigt blandad kompott teknik som snabbt drar tankarna till s.k. steampunk. Mitt i staden står ett högt trätorn och vi går in i det för att sedan guidas till toppen via en mängd smala trappor längs väggarna på tornets insida.

När vi kommer till toppen så visar guiden något som ser ut som en orgel men man kan bara nå alla reglage om man är vig nog att gå ner i spagat. Det visar sig att reglagen i själva verket styr en samling järn- och träkulor som ligger laddade för att färdas ner genom en mycket komplicerad bana inuti det höga tornet.

Min kollega frågar om det inte skulle vara bättre om pedalerna satt bredvid varandra (som på en traditionell orgel) så att man slapp gå ner i spagat hela tiden men guiden avfärdar detta. Han berättar att det var en KVINNA som föreslog något liknande men att alla skrattade åt förslaget.

”Jag menar vad kan väl kvinnor om teknik?” skrockar den vithåriga guiden medans han drar igång mekanismen med benen så långt isär som han bara kan. Skrattet ekar mellan träväggarna samtidigt som kameran börjar följa de rullande kulorna på sin bana ner genom tornet. Allteftersom hastigheten ökar och musiken blir mer framträdande så får jag för mig att detta är filmens förtexter men det händer liksom ingenting.

”Har man glömt att lägga in alla namn?” tänker jag förvirrat innan jag vaknar.

* * * * * * *

Minnet av Rolf kommer alltid vara ett minne av glädje och han förde med sig en humor och en personlighet till arbetsplatsen som aldrig kommer kunna ersättas. Jag kommer på mig själv med att tänka på honom ofta och det blir aldrig lättare att förstå att han inte kommer tillbaka. Det känns som att han skulle kunna gå in på kontoret när som helst och på något sätt kommer han nog alltid leva kvar i den miljö jag kallar jobbet.

Går förbi vad som finns kvar av Vilundaskolan – det mesta är jämnat med marken. Det känns konstigt att se hur allting förändras förr eller senare och hur skolan där jag gick gymnasiet plötsligt inte finns längre.